Motiven för att producera förfalskade frimärken är utan tvekan mycket detsamma som för förfalskning av valuta, att öka värdet på en bit papper som annars inte har något värde. Metoderna är ofta snillrika, eftersom utövaren har haft över 150 år av teknik att lära sig av. Förfalskning av frimärken har pågått sedan de uppfanns.

Göra falska frimärken är inte till för att kringgå kostnaden för ordinarie porto vilket sällan är värt besväret. Men när priset för ett frimärke, som Tre Skilling Banco Gul, kan bli många miljoner på auktion, då finns incitament till att försöka skapa några sällsynta prover.

Även mycket billigare objekt kan intressera en förfalskare. Precis som att tillverka förfalskade 20-lappar kan det vara lönsamt om man gör tillräckligt många av dem, så är det med frimärken också. Och det finns många frimärken som säljer för allt från några tior till 1000-tals kronor eller mer i stor spridning. Att producera en promille av de senare kan leda till en prydlig olaglig vinst.

Värdet på frimärken, är som med mynt, det varierar beroende av skick. I allmänhet så är ett frimärke i bättre skick, mer värdefullt, särskilt om det dessutom är lite äldre. Förfalskare vet detta, naturligtvis, och en relativt billig och enkel teknik, som används är att helt enkelt laga ett frimärke.

Bläckfläckar kan tas bort, revor lagas, ryggar återställas, så som andra sorters skador, allt kan återställas.(åtminstone delvis). Modern teknik har kommit så långt att det inte bara är konservatorer som fixar skador utan även förfalskare kan göra det.

Naturligtvis, som med alla metoder när det gäller samlarobjekt, kommer vissa att hävda att reparationer inte utgör förfalskningar. När allt kommer omkring, hundratals år gamla målningar återställs varje dag. Och det finns vissa sanningar i det. Rengöring efter decennier eller mer av ackumulerade kemiska skador på ytan av en målning är inte ett försök att få det att se nytt ut eller att få det i nyskick.

Revor, fläckar av bläck och några andra typer av ”skador” kan mycket väl vara en del av historien på ett enskilt frimärke. Om prinsessan Sforza slet sönder ett brev 1899, när hon brevväxlade med sin älskare, och lagade det är inte förfalskning utan snarare dess historia.

Det ger värdet till det frimärket.

Förfalskningen går ibland långt för att försöka att förfalska ett frimärke. Man förfalskar också brevet som frimärket sitter på.

Poststämplar, det papper som används, handstilen på kuvertet och andra element är alla en del av det hela. Förfalskare lära sig sitt hantverk väl och kan försköna någon av dessa delar i ett försök att skapa ett värdefullt samlarobjekt, av värdelösa papperslappar.

Att identifiera förfalskningar är ett intressant detektivarbete, ofta bäst för sakkunniga. De har erfarenhet, verktyg och kompetens för att skilja den äkta varan från falska. Men som med allt som rör frimärken, finns det inget som hindrar dig från att också bli sakkunnig.